Berättelser
När Felix blev mentalbeskriven.

Jag heter Felix och det här är berättelsen om när jag blev mentalbeskriven.

 

Det började med att Matte anmälde mig till en mentalbeskrivning (MH).  Den 7 maj 2006 var det dags för oss att åka iväg. Det var första gången min Matte var med på en mentalbeskrivning och jag blev vald att få åka iväg först på ett MH.

Jag vet ju redan att jag är en ”cool goldenkille”, så jag funderade på varför Matte nödvändigtvis måste få mig mentalbeskriven.

 

Matte och jag skulle gå en ”konstig” bana i skogen med en massa publik som tittade på. En form av en äventyrsbana.

 

Det delades upp i massa moment och ett protokoll skrevs. Första momentet var KONTAKT hälsning: Det kom en främling fram och hälsade på mig och det var ju kul tyckte jag, jag fick en 4:a. Nästa moment var KONTAKT samarbete och då tog främlingen mig och gick iväg och det var ju också kul. De sa att jag var lätt att stjäla, en 4:a fick jag. Nästa moment var KONTAKT hantering som innebar att främlingen skulle känna lite på mig och titta på mina tänder, en 3:a fick jag. De trodde att jag var en van utställningshund.

 

Sen började det ”töntiga” momentet som hette LEK1, främlingen försökte få mig intresserad av en TRASA (vad töntigt), varför ska jag leka med en främling som har en töntig trasa och ha dragkamp, det ville inte jag. Jag gick och luktade på en massa intressanta dofter istället och åt lite gräs. Jag brydde mig inte om att Matte försökte ropa på mig, jag gick iväg på egen hand i skogen istället.  Jag fick en 2:a på LEK1 leklust, en 1:a på LEK1 gripande och en 1:a på LEK1 dragkamp. Sen kom momentet FÖRFÖLJANDE (en skinnbit som drogs i iväg på ett spår. Jag fick prova att springa efter skinnbiten två gånger (jag var mer intresserad av hjulen som drog iväg skinnbiten). Jag sprang lite sakta men gick inte fram till ”skinnbiten” Fick en 3:a första gången och en 2:a andra gången. Fick 1:a på gripande båda gångerna. Man vet ju aldrig den där konstiga skinnbiten (eller vad det nu var) kunde ju bitas!!

 

Nästa moment var AKTIVITET , då skulle matte stå med mig kopplad helt stilla i 3 minuter. Jag passade på att kräkas lite då. Matte hade svårt att hålla sig för skratt. Jag fick en 3:a eftersom jag åt lite gräs.

 

Nästa moment var AVST.LEK där det kollas intresse, hot/agg, nyfikenhet, leklust och samarbete. En människa utklädd i en rock (cape) med vida ärmar (såg ut som en stor fågel) som hoppade, studsade, tjoade i skogen och slängde med den där töntiga trasan igen och ville att jag skulle leka. Jag tittade bara på ”den konstiga figuren” och gick och luktade på dofter istället och brydde mig inte om att den ”konstiga figuren” tjoade och klappade händerna. Så brukar ju barnen göra hemma och jag tycker inte att det är något konstigt med det och inte heller intressant. Fick en 3:a på intresse, en 1:a på hot/agg, en 2:a på nyfikenhet, en 1:a på leklust och en 1:a på samarbete. Det här var ju jättetråkigt. Jag trodde faktiskt Matte skulle ta med mig på något roligare än så.

 

Nästa moment var ÖVERRASKN som delades in i rädsla, hot/agg, nyfikenhet, kvarstående rädsla och kvarstående intresse. En overall (som kallas dumpe) dyker upp helt plötsligt. Overallen har inget huvud. Det är ju ingenting som man räknar med precis när man går i sina egna tankar på stigen. Där var det ju bäst att akta sig och hoppa bakåt annars kanske jag hade fått dumpen på mig kanske, bäst att vara på den säkra sidan eller hur? Jag var inte speciellt rädd faktiskt. Jag var ointresserad av att gå fram, varför ska jag göra det? Varför ska jag gå fram och lukta på dumpe när det finns andra intressanta lukter istället. Matte och jag gick förbi dumpe några gånger och jag var inte rädd.

 

Trodde De att jag skulle bli rädd?. Det här var ju inget som brukar hända i vardagen direkt. Fick en 3:a på rädsla, 1:a på hot/agg, 1:a på nyfikenhet, en 4:a på kvarstående rädsla (jag var inte rädd, men jag ville inte få overallen på mig så jag tog därför en liten omväg förbi för säkerhetsskull). Kvarstående intresse fick jag en 1:a (en töntig overall var ju inte intressant). Jag vill vara med om lite roligare än så faktiskt.

 

Nästa moment var LJUDKÄNSL som delades in i rädsla, nyfikenhet, kvarstående rädsla och kvarstående intresse. Matte och jag gick förbi något som skramlade i en låda. Det var väl inget att bry sig om, det är ju jag van vid hemma med ljud (ballonger som smäller och saker som skramlar). Men som sagt är det ju bäst att gå en liten omväg för säkerhets skull. Fick en 3:a på rädsla, 2:a nyfikenhet, 1:a kvarstående rädsla och en 1:a på kvarstående intresse.

 

Sen kom det mest töntigaste av allt;  Moment SPÖKEN: som var indelat i hot/agg, kontroll, rädsla, nyfikenhet och kontakt. Två vitklädda spöken dyker upp helt plötsligt i skogen och går emot mig och Matte. Matte trodde att jag skulle skälla faktiskt men det gjorde inte jag. Jag vände ryggen mot spökena och gick iväg och la mig och åt lite gräs istället. Jag var faktiskt inte rädd. Matte gick fram och pratade med spöket och jag gick och strök mig mot spöket men tittade ej upp på spöket. Det var nog svårt att kryssa i på protokollet för jag vände ju ryggen från spökena och åt gräs igen, men var inte rädd och försökte fly eller något sådant: Jag var inte heller intresserad av att hälsa. Ena spöket gick jag fram till och gav en liten puss. Fick en 1:a på hot/agg, 1:a på kontroll, 4:a på rädsla eftersom jag låg bakom matte och åt gräs, 1:a på nyfikenhet och en 1:a på kontakt.

 

Sen dök den där främlingen upp igen med den supertöntiga trasan och försökte leka med mig igen. Momentet LEK2 indelat i leklust och gripande. Jag var helt ointresserad. Jag gick iväg lite sakta i skogen och luktade istället, det var ju roligare. Jag lyssnade inte alls på Matte som  ropade. 1:a på både leklust och gripande. Sen ville de att Matte skulle leka med mig och det var inte jag intresserad av. Matte fick istället springa med mig lite runt istället för nästa moment var SKOTT och då skall man vara sysselsatt för att momentet ska kunna beskrivas. Fick en 2:a på skott, jag var oberörd (lyssnade men fortsatte att springa).

 

Det här med mentalbeskrivning tycker ju jag var supertråkigt och supertöntigt men min Matte hade haft jätteroligt. Jag var ju inte rädd för spöken och fann därför inget intresse att kolla om de var farliga.

 

Beskrivaren berättade för Matte att jag visade inga som helst hot eller aggressioner och att jag  säkert är en väldigt snäll och trevlig familjehund som hellre luktar på blommor och tycker att spöken är töntigt. Jag visade inte med kroppsspråket att jag var berörd. Tuff på utsidan men mjuk inuti sa De. Dom tyckte att jag var fin och undrade om matte brukar ställa ut mig. De tyckte att jag hade så fin bröstkorg? De trodde att jag var en utställningshund.

 

Matte berättade att jag har varit så ända sedan jag var liten, ungefär som tjuren Ferdinand (jag behöver inte leka utan luktar hellre på blommor) då är jag nöjd. Matte talade om att familjen inte har några som helst problem med mig. Att jag är väldigt lättsam att umgås med.

 

Matte pratade med Husse efteråt om att det bara är bra att Jag inte rusar efter folk hur som helst.

 

Jag luktar hellre på blommor, då är jag nöjd med livet. Men det finns faktiskt en sak som jag är rädd för och det är grisöron?? Jag har aldrig ätit grisöron men lukten av dessa gör att jag går omvägar förbi. Matte skulle en gång försöka gå in i en djuraffär med mig och utanför dörren till djuraffären låg det grisöron. Jag skyggade och hoppade rakt ut på gatan men jag gick förbi i alla fall men jag var väldigt rädd faktiskt.



En jämförelse med sjukvården idag.

En tanke: - Tänk dig att du får fel på bromsarna på din bil. Du ringer till

bilverkstan för att beställa en tid. Du får vänta i några månader för att få komma dit med bilen och får rådet att det bara är att köra på som vanligt under tiden. När du väl lämnat in bilen säger de att det nog inte är något fel på bromsarna, fast de inte öppnat motorhuven eller hissat upp den. De står en bit ifrån den och tittar. De säger att du har nog bara försökt att trycka på fel pedal när du bromsade.

Du får
återigen rådet att köra på som vanligt, trots att du inte kan bromsa, utan måste växla ned för att stanna. Du måste använda bilen för att komma till arbetet. Du ger dig inte. Ringer till en annan bilverkstad. Återigen väntetid. Du kommer dit och de fyller på olja, men bromsarna fixar de inte.
Du blir ifrågasatt och
personalen i tidsbokningen och på verkstadsgolvet ignorerar dig när du försöker få någon åtgärd. De frågar dig vad du skall ha bromsarna till och varför just du skall behöva bromsa, det är så många andra bilister som kör omkring med felaktiga bromsar. Kanske är det så att du vill kunna bromsa för att du är en dålig bilförare? När du ringt runt och tjatat på bilverkstäder i 5 år, kommer du till slut fram till en som undersöker hela bromssystemet och åtgärdar felet, men de

fungerar fortfarande inte så bra att du skulle hinna stanna för en älg och

växellådan har under tiden blivit nedsliten av allt ditt växlande. Hur skulle det kännas?

Ett liv med Sune ger många upplevelser.

Det är intensivt att ha en hund som Sune faktiskt. Det händer så mycket tillsammans med honom. Sune far fram som en ångvält.

 

Vi brukar ofta åka till en grusgrop i närheten där vi bor för att låta hundarna få springa fritt i backar. Där brukar de springa upp och ner. Det är så härligt att se hundarna springa och de ser så lyckliga ut. Vi brukar ibland ta med fika och stolar. Vi brukar sitta och titta på hundarna när de springer i backarna.

 

Det här var när den nya motorvägen höll på att byggas. Vi åkte till ett annat ställe lite närmare motorvägen för att låta hundarna få springa där istället. De sprang inte på motorvägen (det var viltstängsel mellan). Sune är alltid säker på inkallning och den hunden som håller sig mest i närheten av oss. Sune kommer helt plötsligt springande och är alldeles svart om tassarna och fläckvis svart i pälsen. ASFALT!!!!. Han hade tydligen sprungit i en asfaltshög någonstans eftersom motorvägen höll på att asfalteras. Hela tassarna och mellan trampdynorna satt tjocka asfaltsklumpar. Tassarna såg spretiga ut eftersom det satt klumpar mellan tassarna.

 

Hur får vi bort asfalt? Vi skulle ju på utställning om två veckor ungefär. Och hur skulle vi kunna ha honom inomhus med asfalt på tassarna? Jag kunde ju inte klippa bort allt.

 

Willy och Sune hade inte asfalt på sig.

 

Det går ju inte att åka på hundutställning med en hund som har asfalt på tassarna för det kanske betraktas som fusk/doping. De kanske tror att jag försöker dölja dåligt pigment under tassarna eller något med asfalt.

 

När vi sedan kom hem så tog jag fram en  stor hink med vatten och såpa och försökte att få bort asfalten och det resulterade i att det kletade ännu mera och jag fick händerna fullt med kletig asfalt. Snabba beslut tänkte jag för annars kanske Sune får tassarna asfalterade ihop.

 

Hur får man bort asfalt på kläder tänkte jag?! för det borde ju vara samma sak som med päls. Jag tittade i ett litet häfte som jag hade hemma och som heter ”146 Goda Råd ur Mormors Anteckningsbok” . Ingenstans kunde jag hitta där det stod något om asfalt, men däremot hur man får bort tuggummi håret (smörj håret med lite olja. då lossnar det lättare). OLJA kanske! Det går ju alltid att prova. Jag hittade en stor dunk med olivolja i skafferiet. Jag brukar alltid se till att ha olivolja hemma.

 

Jag fyllde en hink med olivolja som jag doppade Sunes tassarna i och asfalten löstes upp så att det gick att få bort klumparna. Helt otroligt!!! Det gick åt mycket olivolja faktiskt för att få bort det mesta av asfalten. Sen gick Johnny en promenad med Sune för att försöka få bort lite mer med hjälp av jord och sand. Efter det så schamponerade jag tassarna och sedan syntes bara en liten antydan till olja på Sunes tassar men mattorna hemma var fullt med oljefläckar.

 

Nu använder vi olivolja till att ta bort olja med och det fungerar jättebra faktiskt……

När Sune var hos tandläkaren.

 

En dag upptäckte min son Alexander att Sune hade en stor flisa borta från en tand. Alexander såg det när Sune låg på rygg bredvid honom. Det måste ha hänt nyligen! Det var en av de långa hörntänderna på vänster sida i överkäken och pulpan/roten var blottad. Det var inte bra och hur gör vi?

 

Just den tanden har ju betydelse för grepp m.m. Sune gillar ju att apportera och bära saker i munnen som en typisk Golden retriever. Den tanden är viktig. Tanden måste räddas!!! Jag ringde snabbt  till veterinären som bor nära oss, men han svarade inte. Jag lämnade meddelande på hans telefonsvarare istället.

 

Jag ringde också till några fler veterinärer och lämnade meddelanden. Den första veterinären ringde sedan upp men han hade inte tid samma dag. Han tyckte även att tänder ska man bara ska dra ur men jag ville gärna försöka behålla tanden. Han sa att det var viktigt att ha ett intyg (F145) på att detta var en tandskada eftersom han vet att jag gärna vill åka med Sune på utställningar. Jag hade inte en aning om att man behövde ett sådant intyg. Jag fick tag i en annan veterinär som hade Drop In samma dag, men då skulle Sune och jag behöva åka buss och det hade vi aldrig gjort förut.

 

Sune ville absolut inte åka buss. Jag fick trycka in honom på bussen och sedan låg Han där som en padda och ville inte gå ett steg. Det brukar aldrig vara problem att åka bil? Hur ska jag få av honom från bussen när vi är framme tänkte jag. Men det gick bra. När vi besökte veterinären talade jag om att jag måste ha ett intyg (F145) som intygar att det är en tandskada ifall han skulle förlora tanden. Eftersom Sune är så ung och ska leva med tanden hela sitt liv rekommenderade veterinären att jag skulle ta kontakt med en veterinärklinik (SLU) för där fanns en tandspecialist.

 

Det var samma procedur när vi skulle åka hem med bussen. Sune vägrade kliva på bussen så jag fick putta in honom igen.

 

Jag ringde till SLU nästa dag. Jag fick tid för operation två dagar senare för Sune. Jag ringde också till försäkringsbolaget som talade om att tandfrakturer ersätts.

 

Vi skulle få tid kl. 9.00 på SLU. Vi åkte dit men, Sune la sig ner innanför entrén där och ville inte gå. Konstigt? för han går ju på klinkergolv utan problem annars. När det var dags för oss att gå in till veterinären så gick inte Sune ett steg.  Vi försökte flera stycken att få Sune att gå utan resultat. Han tvärvägrade ungefär som en häst som ska in i en transport.

 

Sune som är världens snällaste sa ingenting.  Vi provade att koppla loss Sune och gå därifrån, men Sune låg kvar som en padda på golvet. Vi har ju varit till veterinären förut med Sune för vaccination och då var det ju inga problem. Veterinärassistenterna kom med en rullbord och la Sune på och då var det inget problem (man kan ju tycka att det skulle vara otäckt att åka rullbord) men, det tyckte inte Sune, han föredrog att åka vagn för då slapp Han ju gå på det otäcka golvet.

 

Veterinären/tandläkaren sa att det var hål i pulpan och skulle man inte göra något åt tanden skulle tanden till slut dö och det fanns risk att det skulle bli tandröta och sprida sig till käkbenet. Hon talade om att det var viktigt att bevara denna tand för den var viktig för grepp. Hon berättade även att det såg ut som en dragskada. Hundarna hade antagligen haft dragkamp. De har ju en del dragkamp om leksaker och pinnar. Tandläkaren skulle rotfylla och laga tanden. För att tanden skulle hålla skulle den bli lite kortare och trubbig istället.

 

Jag frågade om jag skulle behöva ha ett nytt intyg (F145) som jag behöver visa när jag ställer ut honom på hundutställningar. Veterinären sa att det inte behövdes för den domare som inte kan se att det är en tandskada och att tanden är lagad borde inte vara domare sa hon. Sune skulle få narkos och skulle få sova ganska länge och vi skulle ringa till kliniken efter kl. 15.00 samma dag. Vi lämnade Sune och det kändes lite konstigt när de rullade iväg Sune på bordet.

 

Vi åkte hem och väntade.

 

Jag ringde vid 15.00-tiden och jag hörde en hund som skällde i bakgrunden. Det var Sune som precis hade vaknat upp från narkosen. Han lät olycklig. Usch, vad berörd man blir! Vi skulle komma och hämta Sune efter kl. 18.00.

 

Vi åkte dit hela familjen för att hämta honom. Det var fler hund- och kattägare som satt och väntade att få hämta hem sina kompisar. Det var katter som de kom ut med i burar och en hund som gick ut och såg pigg ut. Det var ett kärt återseende. Tänk om jag börjar gråta tänkte jag när de kommer ut med en vinglig och lite klen hund, det är lite känsligt faktiskt.  Sen kom de ut med Sune (stora hunden) rullandes på ett bord?

 

Jag kunde nästan inte hålla mig för skratt faktiskt. De berättade att han inte ville gå ett steg därinne. De fick köra omkring med honom liggandes på rullvagnen från rum till rum. Det var tydligen väldigt vanligt att hundar vägrar att gå därinne sa de. Det kanske är lukter eller något som de känner av. Vi skulle komma tillbaka om ca. ett år för återbesök och röntgen av tanden.

 

Vi lyfte ned Sune från bordet och när han såg utgången så skyndade han sig ut, då gick det bra att gå helt plötsligt.

 

Sune blev så lycklig när han var hemma igen. Sune bar på en snöboll utan att det ilade och gjorde ont i tanden. Jag beslöt mig för att låta Sune sova i hundburen under natten, vilket egentligen inte kändes riktigt bra. Sunes bror Felix stack in sin långa tunga mellan gallret och försökte att slicka på Sunes nos och öron.  Jag släppte ut Sune från buren. Felix gav Sune en vårdande behandling. Sune satt bara och blundade och njöt.  Sune drack väldigt mycket vatten och behövde ut på natten för att kissa. Sen var allt som vanligt igen.

 

Det är inte så ovanligt att hundar slår ur sig tänder har jag fått höra och Sune han får leva med en lite kortare tand. Vi har tränat att åka buss med Sune och även gå på golv och det går bra numera. Det gäller bara att inte prata och titta på Sune utan bara

Gå…

 

Vi fick tillbaka en del på försäkringen. På grund av försäkringen så blev det inte så dyrt. Vi människor får betala mer för våra tänder om de behöver rotfyllas faktiskt.

 

Hur har det gått med tanden då? Jo, Sune har varit på återbesök och tanden såg bra ut och kommer att hålla. Sune gick utan problem på golvet vid återbesöket. Det märks inte så mycket att Sune har en lite kortare tand.

 

 

 

Stackars lilla fågel

Det här hände ungefär när jag var 11 år och var själv hemma en dag...

Jag hade många fåglar och ett flertal burar. I en bur bodde ett par bandfinkar, en hane och en hona.
Bandfinkar är ju rätt så små i storlek. Jag hade burdörren öppen och dammsög lite skräp utanför buren. Helt plötsligt åkte något in i dammsugaren, det lät "svisch". Jag hade råkat dammsuga upp honan. Jag drabbades av panik och jag kände att händerna skakade när jag skulle stänga av dammsugaren. Vad hade jag gjort????
 
Jag tog ut dammsugarpåsen för att leta och var beredd på att få sen en hemsk syn. Där låg en liten naken fågel och blinkade men hade överlevt den hemska resan genom dammsugarslangen. Det var tur att den var så liten att den inte fastnade i dammsugarslangen!!! Det var också tur att det var mycket damm i påsen för annars hade fågeln slagit sig. Eftersom ingen var hemma så ringde jag till en granne som bodde längre bort. Jag grät i telefonen och sa till Maj-Britt (grannen) att hon måste komma fort för det hade hänt en hemsk olycka....
Maj-Britt sa till sin man att vara beredd att ringa till ambulansen för det lät som Carina hade råkat ut för en olycka. Under tiden så sprang jag omkring och grät med den nakna fågeln i handen. När väl Maj-Britt kom så sa hon "Var det bara fågeln"! Jag blev arg på Maj-Britt för jag tyckte faktiskt att det hade hänt en olycka.......

Fågeln kunde inte flyga på ett tag men klarade sig helt utan men. Jag tror nog att denna lilla fågel aktade sig för dammsugaren sen............

Ett ovanligt husdjur
Det här var när min äldsta son Zackarias låg i lumpen och oftast bara var hemma på helgerna........

Det började med att han frågade om Alexander och Andreas ville ha en liten måsunge som han hade hittat övergiven. Aldrig, sa jag.

En helg när han kom hem så gick han ut på altanen det första han gjorde och jag tänkte inte så mycket på det eftersom altandörren fanns i hans rum.

Nästa morgon så hittade jag en liten låda i hans rum som jag tittade i och där låg en liten måsunge. Jag blev jättearg och sa att den får bo på altanen isåfall och jag kommer aldrig att mata denna mås. Sen ringde jag till Johnny och sa att Zack hade en mås inne. Johnny trodde att måsen flög omkring i huset!!!! eftersom jag lät upprörd.

Det hela slutade med att jag satt på altanen och matade måsen varje dag. Måsen måste ju få mat! Måsen växte och blev större men, en dag så låg den död. Den hade svalt en för stor potatisbit och antagligen kvävts.
Min första hund

Året var 1973 i juli månad

Äntligen hade min familj bestämt sig för att skaffa hund. Vi hade studerat hundböcker. Vad jag hade längtat.

 

Vi hade tänkt oss en svart cockerspanieltik. Vi läste annonser i dagspressen. Vi ringde på en tik som var 10 månader men priset var lite högt, tyckte vi (1500 kr). Vi hade tänkt oss under 1000 kr faktiskt. Vi hittade sen en annons på cockervalpar som vi ringde på de var Blue Roan färgade och kullen bestod av 2 hanar och 2 tikar. En tik var tingad. Vi åkte dit för att titta. De var väldigt söta. En tik och en hane såg ungefär likadana ut. Vi bestämde oss för tiken. Kenneln hette Trollängens som idag föder upp Engelsk Springer Spaniel men 1973 bodde de i Alunda och hade uppfödning av Engelsk cockerspaniel. Vi fick hem den lilla tiken den 27/8 1973 och det var två dagar innan jag skulle fylla 9 år. Hon kostade 700 kr fast egentligen skulle hon ha kostat 1000 kr men vi fick henne lite billigare eftersom kenneln skulle flytta. Vi bestämde oss för att kalla henne Assi och hennes namn i stamtavlan var Trollängens Miss Fascination.

 

Jag kommer aldrig att glömma henne. Hon var lekfull och kraftigt byggd valp som snubblade på de alldeles för stora tassarna. Hon hängde i byxbenen på folk. Hon var jämt i farten och gjorde en massa hyss. Hon var mitt stora intresse och hon följde mig överallt. Hon satt i fönstret och väntade på mig när jag kom hem från skolan. Svansen viftade jämt.

 

Hon växte upp och blev odräglig och bortskämd. Vi hade roligt hon och jag. Aldrig någonsin har jag gått så långa och så många promenader med någon annan hund som med henne. Hon var rasist och jag vet inte varför. Hon gillade inte folk av utländsk härkomst. Hon var egentligen inte så snäll alla gånger. Vi gick lydnadskurs hon och jag. Jag  blev väldigt intresserad för det här med lydnad. Linförighet och fritt följ gick aldrig så bra eftersom hon var rädd att jag skulle trampa henne på tassarna eftersom jag hade gjort det av misstag många gånger. Hon var ju rätt så vild av sig. Hon var jätteduktig att hoppa högt och apportera. Hon hade kunnat  bli en duktig agilityhund men såna tävlingar fanns inte på den tiden. Jag gjorde egna agility liknande banor. Hon gillade smällare och raketer och fick ofta vara med vid valborgsmässoafton och nyår. Hon var tuff och orädd. Hon var skällig.
 
Hon visades i utställningsringen några gånger men vi började ställa ut henne lite sent. Hon var vacker men hade svårt att stå stilla allt för länge. Hon visade dåligt uppförande i ringen. Hon hoppade och skuttade och skällde på hundar i ringen. Det var en pärs att ställa ut henne.

 

Hon var min första hund och jag gjorde så många fel.

 

Hon fick CK och blev 3:e bästa tik på en SSRK utställning en gång fast hon vid det tillfället slickade domaren i ansiktet så att domarens glasögon flög i väg. Domaren talade om att hon skulle ha fått certet om hon hade haft ett bättre uppförande.

 

Hon fick två valpkullar. Den första kullen hon hade använde vi grannens cockerhane som var lite för stor. Det blev otroligt fina avkommor. Den andra kullen hon hade så använde vi en Internationell och Nordisk Champion (Engelsk import). Det blev inte lika fina avkommor med den kombinationen. Jag behöll en valp från en andra kombinationen. En tik som vi kallade Dixie. Dixie var inte vacker men Dixie och jag gjorde framgångar på lydnasprov och vi provade även bruksprov. Men den som flyttade med mig när jag flyttade hemifrån var Assi. Jag bodde nära mina föräldrar så jag cyklade varje morgon för att lämna henne hos mina föräldrar på dagarna och sedan för att hämta henne efter jobbet.

 

Hon var anlagsbärare för PRA fick vi reda på eftersom en avkomma från den andra kullen fick PRA. Det gick inte att gå vidare på denna tiklinje. Dixie fick en valpkull innan det upptäcktes.

 

Åren gick och hon blev gammal och fick epilepsi. Hon åt medicin. Hon blev 11 år och var pigg ända in i det sista. Jag var då 20 år. Den dagen då hon dog åkte jag hem från jobbet eftersom jag inte klarade av att vara kvar. Jag var hemma även dagen efter. Det var som en film som rullades upp med alla minnen.

 

Hon finns avmålad på en tavla som jag har sitter på väggen hemma. Jag har också några inramade foton. Alla minnen finns kvar efter henne fast det är 25 år sedan.